Historik
Hembryggt gotländskt öl är en fortlevande forntidsdryck som principiellt bryggts på samma sätt sedan järnåldern. Det gotländska ölet kallas för gotlandsdricka, eller dialektalt "dricku". Precis som "sahti" i Finland och "lantöl" i Sverige och västra Norge är gotlandsdricka en del av den distinkt balt-nordiska bryggartraditionen.
I gotländska runristningar har man hittat föregångaren till det lettiska och litauiska ordet alus, estniska ölu och finska olut, svenska öl, norska och danska øl och det engelska ale.
Under folkvandringstiden 300 - 700 e kr. spreds bryggartraditioner över kontinenten från öster till väster. Samtidigt sökte sig vikingarna österut i motsatt riktning. Det sägs att vikingarna seglade förbi Gotland för att hämta upp öl på vägen till Konstantinopel.
Öl har haft en viktig betydelse inom sjöfarten. En orsak var att man förr i tiden inte kunde bevara färskvatten friskt när man befann sig till sjöss, men öl höll sig länge. Dessutom fick man ett värdefullt tillskott av proteiner, mineraler och vitaminer, främst vitamin B.
Den dagliga konsumtionen av öl under medeltiden var stor. En uppfattning om mängden får man genom att studera klosterreglerna i Solberga kloster utanför Visby. Där skulle en nunna ha en tilldelning på 14 tunnor öl om året, vilket motsvarar en dagsranson på ungefär 5 liter.
Skälen till den stora ölkonsumtionen var många. Brunnsvattnet var inte hälsosamt, och mjölk fanns bara på sommaren. Dessutom bestod maten av torkade, rökta eller hårt saltade matvaror, ibland till och med härskna, och man var tvungen att skölja ner det med mycket vätska.
I det gamla bondesamhället var risken för missväxt och hungersnöd alltid närvarande. Grödor som tålde regn, torka och kyla var därför särskilt värdefulla. Skörden blev då inte alltid så stor, men det gick under alla omständigheter att skörda något.
Korn - en av ingredienserna i öl - är det spannmål som behöver kortast vegetationsperiod. Även under dåliga somrar kunde man därför lita på att få åtminstone någon skörd.
Ölbryggningen skedde både i hemmen och i kloster men det var bara i klostren man utvecklade den moderna tekniken för att brygga öl. Jämfört med övriga balt-nordiska länder har gotlänningar varit minst angelägna om att införa nya metoder vid bryggningen. Traditionell gotlandsdricka bryggs fortfarande överallt på Gotland och varje år arrangeras VM på södra Gotland. Många anser att Gotlandsdricka är Sveriges främsta bidrag till den internationella alkoholkulturen.
Bryggartradition
Gotlandsdricka levde ett traditionsstarkt liv och bryggdes överallt på den gotländska landsbygden. Varje gård och varje familj hade sitt eget lilla knep vid bryggden. Lokala variationer förekommer mellan olika socknar och recept kan variera avsevärt från norra och södra Gotland.
Ofta hade gårdarna en fristående byggnad med ved-spis som exempelvis kunde användas som brygghus, rökeri, bageri eller tvättstuga. Korn var det vanligaste sädesslaget men även råg användes. Det finaste ölet gjordes på ren och präktig spannmål.
Bryggarna torkade malten på olika sätt med antingen eldens, solens eller vindens hjälp. Till skillnad från övriga balt-nordiska länder rökte man malten och det fanns gott om ved att elda med.
En traditionell kölna är en torkanordning för bl a kött och malt. Kölnor byggdes ofta i två våningar med en stensatt eldstad i nedre. I den övre delen av kölnan, som visas i nedanstående bild, breddes maltkornen ut. Torkningen gjordes med varm luft eller rök.
I samtliga balt-nordiska regioner har enris med enbär sittande på kvistarna använts både som filter, desinficerande medel och smaksättare. Störst betydelse har enris dock haft på Gotland där enbusken har stor utbredning och förekommer överallt på ön.
Enriset koktes i vatten för att desinficera redskap och kärl men också för att göra en enrislag för mäskning och lakning.
Kraftigare enestör användes för att röra om i brygden. Enekvistarna lades i botten av lakkärlet och sedan hälldes mäsken på över risbädden.
Enrislag användes vid lakning. Vanligtvis bryggde man ca 100 liter gotlandsdricka åt gången.
Karaktärsdrag
Ett utmärkande drag för gotlandsdricka är tillsatsen av socker. På södra Gotland var det även vanligt att man tillsatte honung. Resultatet blir en söt brygd med högre alkoholhalt. Lantöl som bryggdes på traditionellt sätt hade vanligen en alkoholhalt på 5-9 %. Gotlandsdricka är generellt något starkare. I vissa fall där man matat jästkulturen med små sockergivor för att hålla ölet färskt under en längre tid kan alkoholhalten uppgå till 12 %.
Gotlandsdricka är sparsamt humlad och beskan är låg jämfört med andra öltyper. Humle är en av huvudingredienserna men det finns vissa undantag för recept från södra Gotland där man inte använder humle och överhuvudtaget inte gör någon vörtkokning. Bryggden från södra Gotland är speciellt känd för den tungt rökta malten. Drycken är mörkgul till gulbrun, något grumlig, och påminner om nyponsoppa.
Biraths Gotlandsdricka
Med bryggsatsen ”Biraths Gotlandsdricka” bryggs ”dricku” på ett förfinat och mycket enklare sätt jämfört med forntida bryggning.
Eftersom enriset tagits bort och ersatts med enbär försvinner mycket av bismak och restprodukter. I bryggsatsen ingår maltpåse.
Det innebär att mäskning och lakning kan göras i ett steg utan lakkärl eller speciell utrustning för ölbryggning. Bryggningen blir enklare och effektivare och kräver mindre förberedelser.
I bryggsatsen ingår de traditionella ingredienserna men istället för att använda enris har vi valt att krydda ölet med enbär. Enbär är en urgammal dryckeskrydda som exempelvis egyptierna använde vid ölbryggning. Vårt receptet bygger på ett typiskt gotländskt recept.
Bryggsatsen innehåller recept med bruksanvisning och är lämplig för nybörjare som brygger för första gången. Bryggsatsen passar även bra för mer erfarna bryggare som vill prova på något nytt eller brygga mindre satser på ett enklare och smidigare sätt än vad som normalt behövs.
torkades malten.